He *snyft* eeej

He ej *hulk* dä ä ja *snyft* Trazzel *snyft*

ssskule bara tala *hulk* åm at ja leve fo-o-tfarande

Män dä ä väldi jobit. *snyft* ja ä så tröt å sän ha dåm sat på mäj än tat såm vägej minst 100tån fö ja åjkaj intä håla op hu *hulk* vät.

Ni ska få se litä bildär från ida.

Hä ä ja på plåstejhuset

Nu ä ja tjöt å le-essen *snyft*. Tjatten ä så tung mä. Ja ojkaj inte håla up dän och sen göj dä så ont nä ja ska göja på mäj så ja måstä jama om jälp

Trazzel är lite ur form som ni kanske märker. Ja, egentligen kan jag oxå säja att jag är det för jag är lite sur på tanten på plåsterhuset. Ni kan inte ana vad dom gjorde med mej *mutter*

Här sitter jag in min människas knä. Jag fick åka i knät i dag för Trazzel hade buren och jag, ja, jag är ju van att åka brummis, liksom. Jag sköter mej och inte far omkring.

Hm, undrar just vad det där är för mackapärer... *lukta* slangar undrar vad dom ska vara till?

Ooajj, vad gör du? Sticka mej så där..

Inte nog med att dom stack mej i nacken, dom klämde och kände på mej och drog i mej. Sen så tittade dom i munnen på mina tänder. Sen sa dom att jag var tvungen att börja borsta mina tänder längst bak för jag var lite röd och inflammerad i tandköttet. Så nu så måste jag utstå ytterligare en kränkande behandling. Tandborstning! *svansknyck*.

Titta vad jag fick för att jag var så duktig på plåsterhuset. En märkesråtta!

ja,ja okej då - det är Trazzels oxå. Vi får och leka *ehum* tillsammans

Stor dramatik utbröt idag

Usch, idag har det varit en riktigt läskig dag. Men sen blev det en bra dag till slut.

Det började redan i går kväll då Zoya inte var riktig tillfreds med sin nya roll som mamma. Hon ville inte kännas vid slarvet riktigt, så den fick inte mat ordentligt utan den var jättelessen. Men mina människorna trodde att det berodde på att hon inte visste vad som förväntades av henne som mamma. Hon var orolig och gick omkring och jamade.

Natten var relativt lugn och fridfull ändå trots allt.

Men så i morse blev det värre, då började hon att jama och vanka omkring och slarvet pep som bara den och var jättehungrig, men hon hade inte ro att vara med den. Sen kom det ut ett par ben i baken på henne *läskigt* men det kom inte något mer på flera timmar. Då ringde min ena människa till stickfarbrorn och han sa att hon skulle ringa till det stora plåsterhuset i stan för det behövdes nog lite mera hjälp än vad han kunde ge. Så det gjorde hon och det var bara att åka in med Zoya och den lilla slarvern och den som satt i baken på henne, för den kom inte ut.

Sen har min människa berättat för mej att dom lyste med nån apparat på Zoyas mage och då såg dom att det bara var den som satt fast i baken, det fanns inte några fler i slarvar i magen på henne. Det stora problemet var hur dom skulle få ut den...antingen skulle dom försöka att få ut den genom baken på henne eller ännu värre skära upp magen för att få ut den.

Så Zoya fick en spruta för att somna och så gick dom iväg med henne till ett rum och plockade bort ungen som satt fast. Tyvärr så visade det sej att den var missbildad och den hade somnat i mamma Zoyas mage. Det var därför den inte kunde komma ut.

Väl hemma igen så har Zoya lugnat ner sej och börjar förstå mammarollen lite bättre och tar hand om den lilla slarvern lite bättre. Men mina människor får hålla lite x-tra kontroll på att den får mat ordentligt och så.












Själv håller jag mej på avstånd och tar det hela med ro än så länge. Tids nog ska jag gå och hälsa på den lilla men det får bli längre fram. Jag vill liksom inte störa dom än.

kände mej lite övergiven... och överbliven....

ack jam, så livet kan bli. Som jag jamade om i söndags så blev det lite kaotiskt här.

Det fortsatte igår oxå, först på morgonen så ringdes det och sen åkte dom iväg och kom tillbaka och så där höll det på ett tag.
Sen åkte dom stora iväg med den stora skadade fyrbeningen mitt på dagen.
Inte tänkte jag mera på det, föränns min mage började tala om att det var matdax. Hm, ingen hemma *mutter* ska jag gå här och svälta hela kvällen?

jag väntade och väntade, men inte kom det hem någon tvåbeningen till mej inte.

Jag var med andra jam tvungen att ta saken i egen tass och ordna mej mat, jag fick helt enkelt nedvärdera mej till att äta upp Trazzels mat. *urk* men bättre det än att gå omkring med hungrig mage.

Ytterligare tid gick, men alla lyste med sin frånvaro. Jag började faktiskt att känna mej övergiven. Ska dom aldrig komma hem? Det var faktiskt mitt i natten. Jag vill faktiskt ha sällskap när jag ska sova.

Fåglarna började kvittra ute och det började ljusna då - äntligen - hör jag det bekanta ljudet av min människas bil.

Men döm om min förvåning, det där skåpet som dom har efter bilen som den stoooora skadade fyrfotingen gick in i när dom åkte, var TOMT. Ingen fyrbening med hem!

När min människa kom in så berättade hon att hon hade fått skjutsa den stora fyrbeningen först till ett stort sjukhus, sedan till ett annat stort men mycket bättre sjukhus långt borta i en annan del av vårt land. Det var därför det tagit en hel dag och nästan en hel natt att åka. Där skulle fyrbening få mycket bättre hjälp.