Jagad av skällis...

Vi kunde förstås ha anat det här redan i morse, men nej det gjorde vi inte.... Vi var alldeles för blåögda fast våra ögon är gröna...

Ikväll kom minimänniskan, den av hankön, hem, han som nästan inte bor hemma längre, han har skaffat sej en kompis av honkön och hon har en skällis! En stoooor skällis! Som inte var närmare bekant med katter. De var hemma och åt mat med de äldre människorna i flocken. Nyfikna som vi var på den där kompisen så ville vi ju göra en lite mera ingående närstudie av henne. Se vad det var för en människa, men se då kom skällisen och ville hälsa på oss - det var vi mera tveksamma till. Vi jamade om det och fräste till på skarpen men det är ju som vi alltid jamat - skällisar ÄR dumma! Vet ni vad den gjorde? Jo, den började jaga oss i huset!!! Naturligttass blev vi arga och fräste i ändå mera åt den men inte förstod den ändå. "Skakar på huvudet". Det gick lite vilt till ett tag sa människorna.

Det hela slutade med att den där kompisen fick hålla sin skällis i koppel och vi, ja, vi kröp under soffan. Dit kom den dummingen inte! Sen kröp vi inte fram föränns den hade åkt igen. Men för att vara riktigt säker på att den inte är kvar eller kommer in igen så är vi extra försiktiga och tittar oss lite extra omkring utifallattkanskeom den kommer in igen...vi tassar så att jama lite på lätt tass

Hälsar Mizzan